Allt tjat om att hitta den pefekta killen. En som skriver godmorgon/godnatt sms, skriver att han älskar dig, smsar HELA tiden. Visst låter det bra? Att ha en som bryr sig om dig och tycker du är fin även fast du bär dina fulaste kläder och är osminkad. Jag själv har aldrig varit kär på riktigt, vore ju en dröm att hitta min andra halva. Men vart, vill inte ha något oseriöst, vill hitta honom, han med det stora h.  

Tiden får helt enkelt bestämma, eller ödet. Ödet att vi råkar ses och sen att det blir något. 

Killar kan vara sånna idioter. De kan säga att de älskar oss osv men att mena det är en annan sak. De som efter ett tag ''tröttnar'' och ''byter''. De är hemska. Vill bara ha strul och sen är det bra. 

Visst vi är unga, vi ska göra det vi känner för, göra misstag, men till vilken gräns?